Det var intressant att läsa om det här projektet med mobiler i undervisningen i utvecklingsländer, framför allt Sydafrika. Billiga mobiler användes i kombination med SMS och en möjlighet att få information från Wikipedia uppläst genom ett system med en server (s 202). Det betonas att mobile learning här har en annan aspekt, att mobilen som teknik är viktig men att betoningen är på att det är den som lär sig som är mobil, och att lärandet är i fokus i utvecklingsländer (s 196). Tillgången till datorer är begränsad, förutsättningarna är helt andra än i de utvecklade länderna. Pedagogik diskuteras och Statham och Torrell framför att man först på senare tid börjat använda datorer som "ett verktyg för kommunikation, samarbete och problemlösning" (citeras av Ford och Leinonen s 198). I det här projektet lyckas man med det här trots att enkla mobiler användes. Det hela bygger på en muntlig tradition och gemenskap som samhället genomsyras av. Deltagarna delade på telefoner och samarbetade. Målet var också att dela kunskap och att skapa kunskap tillsammans, att deltagarna bidrar. Det var möjligt att skicka muntlig information till wikin och på så sätt bidra till ökad kunskap. Det var också möjligt att använda lokala språk, inte bara engelska (s 198 - 199, 202). Jag tycker projektet imponerar i sin enkelhet men med stora dimensioner.
I den här artikeln nämns genusperspektiv, och det intressanta var att pojkar var mer aktiva när det gällde att använda mobiler i gruppen välbärgade barn. I gruppen barn med fattig bakgrund användes mobilerna lika mycket oavsett kön (s 204, 207). Den senare gruppen hade sitt modersmål som arbetsspråk men använde engelska då de gjorde en podcast (s 207). I ett av delprojektet fick också barn med olika bakgrund samarbeta och överlag fungerade det bra så långt projektet kommit (s 207).
Det förekommer också en diskussion om hur mobiler uppfattas i klassrummet och att man måste ändra synen på dem (s 211). Ett förslag som framförs är att man inte ska sätta upp regler för användningen, utan att man i stället ska ha ett värdering/värde-system, med individuellt ansvar för att få en bra användning av mobiler i undervisningen (s 212). Det gers också exempel på hur man kan implementera t ex mobiler i undervisningen i tre faser. Ford citeras och hävdar att man måste nå till att mobiler ses som bara ett av alla hjälpmedel för lärare (s 212). Där jag jobbar har vi nog också en förbjudande attityd överlag, men det är fler och fler som ändå ser den teoretiska möjligheten att använda mobiler i lärandet, även om få eller ingen har börjat. re
Artikelförfattarna ser ytterligare dimensioner av det här projektet, att ett sånt här system med mobiler och ljudwiki kan användas för att sprida och dela med sig information i hela samhället (s 212).
Som helhet tycker jag att det här verkar vara en otroligt intressant projekt, att man lyckas utnyttja tekniken på ett så lyckat pedagogiskt sätt. Jag vet också att västvärlden har häpnat över hur man t ex i delar av Afrika har använt mobiler på ett helt nytt sätt, för att klara betalningar och överföring av pengar, i delar av landsbygden där infrastrukturen inte är uppbyggd för övrigt. Det visar på att behoven verkligen kan styra hur tekniken utnyttjas och att det finns alla möjligheter, det gäller bara att komma på dem. Det är alltså inte alltid utvecklarna av tekniken kan förutsäga den slutliga användningen.
Det jag funderar på är varför man inte skulle kunna göra något liknande, i alla fall med att utnyttja SMS och MMS mer. Nu finns det många abonnemang där man skickar gratis till dem som har samma operatör, så i praktiken så kanske många elever redan nu kan kommunicera mer eller mindre gratis med varandra med hjälp av mobiler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar