Improving Cross-Cultural Awareness and Communication through Mobile Technologies

Botha, Vosloo, Kuner, van den Berg,

International Journal of Mobile and Blended Learning 2009, Volume 1, issue 2

Jag blir påmind om att vi ska kritiskt analysera när jag läser den här artikeln. Jag har mycket kritik som far genom huvudet nu när jag ska kommentera. Kritik kan vara positiv och negativ. Det positiva jag märker och som man kan dra nytta av i framtiden, är att projektet blev lyckat. Det gick ut på att två olika grupper av elever från Sydafrika respektive USA skulle beskriva sin vardag med hjälp av mobiltelefoner, lägga upp bilder, text och video osv på en blogg, och ta del av och kommentera varandras vardag. Som helhet är projektet intressant. Det jag tycker är misslyckat är det som ofta verkar det är äldre studerande som naturligt nog är mer självständiga. Studenterna från San Francisco var t ex media studenter. Det ter sig nästan självklart att de skulle lyckas bra med ett mobilt media projekt. De studerande i Sydafrika var, som det verkar, elever med bra ekonomisk bakgrund som redan var vana vid att använda mobiler i lärandet, då i klassrummet. Jag tycker utmaningen inte ter sig så stor, att lyckas med ett sånt här projekt och förutsäga utgången, med de förutsättningarna. Det har varit mycket mer intressant att läsa artiklar där t ex fattiga svarta elever har ett projekt med rika vita elever, vilket socialt utbyte och möjligheter till kulturell känslighet och respekt det i stället ger.

För mig verkar som sagt upplägget mycket bra men de valda grupperna av studenter bidrar inte till ett intressant resultat. Det diskuteras att man måste få förmåga att "discerning and respecting multiple perspectives, and grasping and following alternative norms" (Jenkins et al citerad s 42), att det ska vara en ny förmåga man behöver i dagens mediasamhälle, där kontakten mellan länder och kulturer underlättas av modern teknik (s 42).

I projektet hade de tydliga instruktioner och uppföljningar varje vecka. Det var alltså lärarstyrt, i jämförelse med den diskussion som fördes i artikel jag kommenterar ovan. Det som betonas i projektet är att man med mobilens direkta och omedelbara möjligheter till att lägga upp bilder på nätet, når en direkthet som kan anses vara "highly contextualised and relevant, appealing to youth expextations of immediate gratification (s 49).  Projektet lyckades med att deltagarna delade med sig av sin vardag, de skapade och delade med sig av ett innehåll. Förståelsen för varandras kultur och vardag ökade också (s 50).

Mina framtidstankar blir att möjligheterna är enorma, att utbyte mellan länder och elever underlättas enormt. Det hänger till viss del på möjligheterna att kunna gå ut på nätet, vilka abonnemang som finns t ex, men annars är det nog bara en fråga om att organisera och hitta samarbetspartner. Som språklärare är det givetvis fantastiskt att ta tag i. När det gäller liknande projekt i Europa, skulle Etwinning vara en bra utgångspunkt, EU:s plattform för skolprojekt. Det verkar dock vara att läraren fyller sin roll trots allt, i att organisera, planera och leda genomförandet, även om eleverna är de som skapar ett innehåll och delger det.

Charting unknown territory: models of participation in mobile language learning

Kukulska-Hulme, Int. J. Mobile Learning and Organisation, Vol. 4, No. 2, pp. 116 - 129

Artikeln är intressant för mig eftersom det är en av få artiklar jag har hittat som handlar om mobilt språklärande. Kukulska-Hulme verkar vara en forskare som delvis har inriktat sig på det här området eftersom jag har hittat flera artiklar av bl a henne.

Det tas upp att mobila och trådlös teknik borde passa just språkinlärning och även de möjligheter till kommunikation, nätverk som finns på nätet och att kunna dela med sig av material (s 117).

Kukulska-Hulme försöker hitta en modell för "mobile-assisted language learning that places emphasis on learner participation...". Vidare analyseras förhållandet mellan lärarstyrda aktiviteter och de aktiviteter som studenten tar initiativ till och hur övergången där emellan kan se ut, vilka aktiviteter det kan vara t ex. (s 117). 2005 kom Kukulska-Hulme och Traxler fram till att det inte fanns tillräckligt bra "språkverktyg" för att hänga med i hur språkstudenter använder nätet på olika sätt. "Accessing, capturing and sharing information on the move are now second nature to increasing numbers of learners" (s 119).

Artikelförfattare tar sen upp en modell för mobilt lärande som McFarlane et al (2007) förespråkar. Det är tre olika varianter, kortfattat är det antingen en lärarledd aktivitet eller en aktivitet som läraren tar initiativ till men som är rätt fri. Den tredje varianten är studerande som jobbar helt på eget initiativ (s 120). Kukulska-Hulme menar att det saknas interaktivitet mellan elever i den här modellenoch det finns ingen tanke på hur olika platser och människor påverkar lärandet. Hon tycker att man måste ta mer hänsyn till det rörliga i lärandet och att man inte kan ha ett så styrt lärarperspektiv (s 120).

Hon menar att det finns ett mellanläge, där en övergång sker mellan formellt och informellt lärande. "... the territory where learning opportunities may be offered but leave the learners with a degree of freedom... (s 120). Hon menar att trenden går mot mer informellt elevstyrt lärande (s 121).

Det här är intressant att fundera på nu när katederdebatten pågår i Sverige... Här verkar det finnas tendenser till att trenden slår tillbaka, att ett mer lärarstyrt lärande kan bidra till ökad måluppfyllelse. Jag kan inte gå in på det här, det skulle ta massor med plats och tid, men det är ändå en intressant reflektion, tycker jag.

En forskare som heter Laurillard citeras i artikeln när det gäller hur den mobila tekniken påverkar lärandet: "they change the nature of the physical relations between teachers, learners, and the objects of learning" (s 121).  Det här är tydligt i vår kurs t ex, att vi jobbar på och lär oss, fast vi aldrig träffas. Jag tycker också att vi befinner oss rätt långt ut i skala att vi tar egna initiativ, men att det visst är en lärarinitierad aktivitet från början. Twitter t ex, har jag fått igång tack vare kursen, men nu har jag upptäckt fördelarna och kommer att använda det för "min egen vinnings skull". Vi har väl inte nått till att vi skapar aktiviteter för varandra, men vi delger varandra tips om resurser på nätet, i likhet med det som beskrivs i artikeln (s 122).

Det här ser jag som den stora utmaningen, att få eleverna att ta helt egna initiativ i lärandet. Det ges olika exempel på projekt (s 122 - 125) Kukulska-Hulme skriver att de flesta artiklar i ämnet handlar om vuxna framgångsrika studerande men att det ändå borde kunna utgöra exempel på ett bra mobilt lärande. Hon påpekar också att många bra exempel aldrig när den akademiska världen (s 125). Det är intressant i sig, att det även här finns en "middle ground" i hur kunskap om nytt lärande dokumenteras.

Det mobila lärandet delas upp i tre olika delar, snarlika de som nämnts tidigare:

• specified activity model - här ses den studerande mer i fokus och även mer "mobil"
• proposed activity model - här kan aktiviteter föreslås även mellan studerande
• learner-driven activity model - här betonas interagerande mellan lärare och studerande, och mellan studerande, att initiativet kan komma från de studerande (s 125).

Kukulska-Hulme påpekar att det är väldigt personligt att lära sig ett språk och att ett mobilt lärande är väldigt lämpligt med tanke på den aspekten på så sätt att man kan hitta likasinnade osv för personlig kommunikation (s 126). Här tänker jag även på mobilen som en personlig ägodel, att den i sig utgör en del av den personliga sfären. Med hjälp av det personliga kan man hitta det som passar ens personlighet på nätet...

Kukulska-Hulme menar att utmaningen blir att elever och lärare tillsammans försöker hitta nya vägar (s 126). Det ställer också ökade krav på de studerandes förmåga att bedöma och utvärdera bra mobila lösningar för lärande, allt från färdigproducerat material till annat material, t ex onlinesidor och hur man skulle kunna få det två till en bra mix (s 127).

Som helhet tycker jag att artikeln var intressant att läsa, att den gav upphov till funderingar och även en del bra exempel på mobilprojekt i språkundervisning. Däremot ges inga direkta konkreta svar på hur man ska få de studerande att vara initiativtagare till lärandet men det betonas att det ändå underlättas genom ett mobilt lärande.

Jag tänker så klart på mina elever och vad man skulle kunna göra. Jag tror fortfarande att de är till stor del lärarberoende, inte bara när det gäller vad som ska eller skulle kunna göras, utan även när det gäller kunskap att utnyttja t ex mobilers och internets möjligheter till lärande.

Engaging Students with Mobile Technologies to Support Their Formal and Informal Learning
Ciussi, Rosner and Augier

International Journal of Mobile and Blended Learning 2009, Volume 1, issue 4

Den här artikeln är visserligen från 2009, vilket kan te sig gammalt, men den var ändå intressant. Den handlar om ett projekt med Ipods och språk, där franska universitetsstuderande skulle använda Ipod för att bli bättre på engelska, med fokus på affärsengelska. Eftersom jag själv är språklärare och har tänkt mig ett mobilprojekt med franskelever, läste jag artikeln med intresse. På det hela taget gav projektet inte så stort resultat, vilket ju är ett resultat i sig... De studerande använde helst Ipod-arna till nöje, eller till tydliga uppgifter. De fick inte heller betyg på den här kursen de tog, vilket också kan ha inverkat på aktiviteten.

Det resonemang som förs i artikeln kring formellt och informellt lärande är intressant och tankeväckande. Informellt lärande är helt fristående från lärarstyrning och bygger på ett personligt initiativ medan formellt lärande är lärarstyrt, vare sig det sker i klassrummet eller inte (s 86). Artikelförfattarna resonerar kring om mobila enheter kan bidra till att gapet mellan formellt och informellt lärande minskar men de når inte riktigt det resultatet i den här undersökningen. Det är de interaktiva möjligheterna samt det stora utbudet av resurser som skulle kunna bidra till ett livslångt lärande (s 86, 87).

Det tas också upp att ungdomar av idag inte är såna digitala infödingar som lärarna kan tro. Lärarna tycker själva att eleverna borde bli motiverade av att testa nya saker: "The think that their students will be motivated by the novelty, easy access and possibly the coolness of the mobile device... (s 88, 95). Det framkommer också att lärarna och studenterna har olika syn på vad som är roligt, något som faktiskt gäller överlag, att man tycker olika (s 95). En faktor var också att om det blev obligatoriskt försvann det roliga (s 95).

På det hela taget användes de mobila enheterna till t ex Facebook och bara till viss del till lärande. Det verkar som om en mobil enhet har en stor personlig betydelse som ägodel, att det blir en känslomässig koppling (s 92). Det kan bidra till att studenterna inte vill att studier ska inkränkta på deras fritid, på privata saker. I slutändan verkar det vara yttre motivation som gäller, att studenterna skulle ha jobbat mer med mobilt lärande om de hade blivit betygsatta (s 92).

Sammanfattningsvis, är mina elever mycket yngre men jag kan tänka mig att yttre och inre motivation, formellt och informellt lärande kan vara lika avgörande som det var i det här försöket.

Andra artiklar om mobilt lärande + kommentarer kring studier

Jag har nu börjat läsa och kommentera andra artiklar om moiblt lärande. Vad jag förstår var det ok att välja lite mer fritt eftersom en del artiklar kan verka lite ålderstigna, redan efter ett par år. Jag har fokuserat på det som jag tror skulle intressera mig och även försökt hitta artiklar som handlar om mobilt lärande och språk. Det var till viss del svårt att komma åt artiklar genom biblioteket, och en del forskare har skrivit flera artiklar inom ämnet.
För varje artikel är det svårt att sia om framtiden, men jag har försökt att kommentera, analysera och förutsäga så gott det går.
Det skulle vara roligt med lite mer interaktvitet mellan oss studenter. Det känns som om det personliga mötet också är viktigt i lärandet. Det är så klart svårt att få till det i en distanskurs, men det känns som om det ibland tenderar till att bli rätt mycket eget arbete och att vissa studerande är mer aktiva online än andra. Jag gillar diskussioner och tror att det ger mycket.

Ett liv utan internet?

Har delvis upplevt det på hemmaplan - ett liv utan internet. Det är ovant och konstigt. Nu har de hittat ett fel, en lös tråd någonstans så nu hoppas vi här hemma att det ska fungera. Det känns som om livet stannar av, går i någon halvfart när man inte kan uträtta det man är van vid. Lärandet har fungerat dåligt. Har delvis tappat inspiration då jag inte tycker att min mobil riktigt räcker till för mobilt lärande. Hoppas hitta kraft och ork nu att styra om min projektplan. Fick som väntat inte pengar från kommunen att genomföra en idé.

Självklart menar jag inte att livet stannat av bokstavligen! Men vardagen har definitivt påverkats, det har varit svårt att jobba hemifrån och att plugga när internet inte är tillgängligt.

Conclusion:

I sammanfattningen lyfts några väsentliga faktorer för ett lyckat mobilt lärande fram (s 279 - 281). Bland annat så passar det folk som bor avlägset eller pendlar mycket i eller till jobb och studier. Det är viktigt att få en fungerande infrastruktur. Det sägs också att man borde utveckla teknik som är anpassad för undervisning. Jag vet inte om jag tror att det är realistiskt. Inte heller det som sägs att utbildare ska lära sig att göra material som passar till t ex mobiler känns direkt lämpligt. Det krävs nog oerhörd teknisk kunskap för det. Däremot kan lärare och annan pedagogisk personal vara delaktiga i skapandet av lämpliga multimediaproduktioner för mobilt lärande, tycker jag. Jag som språklärare ser direkt vad jag tycker är bra och inte bra med t ex de nya webbaserade läromedel som är på gång. Även om jag lyckats lära mig lite Flash, så kan jag inte ändra själv, men jag vet i alla fall hur jag skulle vilja ha det. Där kommer min pedagogiska och didaktiska erfarenhet och kunskap in. I dagens samhälle finns det ju inte någon som kan allt.

Det jag håller med om är att vi lärare måste dela med oss av vår erfarenhet för att nå en bra utveckling inom mobilt lärande. Man måste komma ihåg att alla lär sig på olika sätt och att mobilt lärande inte är någon enda superlösning, utan en av flera komponenter som kan samverka i ett framgångsrikt lärande. Några ledord borde vara tillgänglighet, kommunikation, motivation och sist men absolut viktigast - kunskap.

Som helhet var det en intressant bok att läsa, men efter ett tag var det mycket som återkom och mycket som kändes lite gammalt, trots att bara några år har gått. Mitt intryck av mobilt lärande har definitivt stärkts och jag tänker redan på hur jag skulle kunna utveckla det i mitt jobb. En del av projekten tyckte jag inte verkade så avancerade men jag förstår att jag verkligen måste börja i det lilla och inte ha för hög målsättning när vi ska sätta igång med ett projekt. Det här är en distanskurs med mycket e- och m-learning så i kursen i sig tränar vi och lär oss, men det är trots allt en kort kurs och vi har inget stort finansierat forskningsprojekt framför oss.

Kapitel 13: Use of Mobile Technology for Teacher Training

Jag kan inte låta bli att tycka att det börjar bli lite tjatigt med artiklar om projekt med mobil teknik som inte riktigt fungerar och som sedan har utvecklats mycket på ett par år. I den här artikel beskriver man ett projekt där 6 lärarstuderande fick PDAs för att bl a kunna dokumentera sin praktik i en blogg. För att det skulle te sig mer naturligt med dessa mobila hjälpmedel, fick också 13 lärare PDAs. Ett intressant resultat var att få av lärarna verkade engagerade. I en undersökningen svarade bara 7 av 13 (s 272). Av de 13 var det 2 som inte alls hade provat tekniken överhuvudtaget och det var bara 2 som fortfarande använde den, men framför allt till mer personligt bruk (s 270).  De lärarstuderande hade inte alls skrivit den blogg som det var tänkt. De tyckte att det var för personligt, att de inte hade tid och att de redan hade en bra dialog med sin handledare (s 273, 274). Ett av de tekniska problemen var att PDAs tydligen tappar all information om batteriet tar slut (s 273). Det borde väl sannerligen vara ett passerat problem!?

En lite speciell användning av inspelningsfunktionen var att en lärare spelade in en elev som var otrevlig och sen spelade upp det för honom/henne. Det fick elev att be om ursäkt (s 272). Jag undrar själv om man verkligen använda inspelningsfunktionen i det syftet, eller t ex filma elever för att utan deras vetskap dokumentera deras beteende. Det känns tvivelaktigt.

Den sociala kontexten förs fram som en viktig faktor och även de lokala tekniska förutsättningar med t ex wifi (s 274 - 275). Ibland verkar det också vara så att den naturliga kommunikation som man har öga mot öga räcker mycket väl. Både lärare och lärarstuderande befann sig på oftast på samma plats. Det här verkar vara ett rätt misslyckat projekt på så sätt att de inte uppnådde målsättningen med att de studerande bl a skulle blogga med hjälp av sin PDA, men det finns alltid slutsatser att dra. Det hade kanske varit mer naturligt om de lärarestuderande skulle ha haft än mer kontakt med sin handledare på lärarhögskolan.

Jag jämför med mig själv. Jag ska blogga, det åligger mig att göra det i den här kursen, men jag behöver inte reflektera över min faktiska prestation och erfarenheter från ett klassrum, utan lite personligt kommentera och fundera över andras projekt som beskrivs i boken Mobile Learning. Jag känner inte att jag utelämnar mig själv på något sätt.

Kapitel 12: Using Mobile Technologies for Multimedia Tours in a Traditional Museum Setting

Naismith och Smith presenterar ett projekt med Pocket pc som interaktiva guider i ett museum. Det jag direkt reagerar på är att de utvalda försökspersonerna redan är vana vid det här museet. Dessutom är var många redan insatta i ämnet (geologi), vilket kommenteras av författarna (s 261). Projektet verkar lyckat men det verkar också som om den mobila guiden mer eller mindre tog över intresset från själva muséet och dess föremål. Dessutom fanns det tekniska problem med utrustningen, om batteriet tog slut försvann de inlagda applikationerna, vilket verkar underligt (s 259).

En genomgång av olika varianter för att aktivera rätt guidedel till rätt föremål finner jag ointressant. Däremot var det intressant att en del av de yngre besökare försökte hitta information om alla möjliga föremål de fann intressanta, vilket dock inte lyckades eftersom informationen var begränsad till vissa föremål (s 260). Det här borde visa på att intresset verkligen finns och att man i förlängningen, med nya utökade lagringsmöjligheter, borde ge mer information om många fler föremål, att inte begränsa sig. Ett annat behov som fanns, var att ha hörlurar för att kunna uppfatta ljudet bättre (s 258). På det hela taget ansågs ändå försöket vara framgångsrikt. Ett intressant påpekande som man kunde överföra till att gälla även lärare, var att museipersonalen behövde utbildning och stöd för att kunna utveckla och hantera ett sådant här interaktivt guidesystem (s 262).

Ytterligare ett perspektiv, är att med audiovisuella guidemöjligheter, ökar tillgängligheten till information även för personer med olika funktionshinder. Guiden skulle även kunna läggas upp på nätet som en helt virtuell guide som skulle kunna användas antingen som introduktion, uppföljning eller som ett alternativ till ett besök på riktigt. Min egen erfarenhet är att audioguider fungerar väldigt bra. Jag har upplevt det som intressant och på ett museum fanns det också möjlighet att höra riktiga intervjuer med personer som befunnits sig där, dvs f d fångar på Alcatraz. Jag tycker nog att den kombinationen var riktigt bra, med bara ljud behöll jag fokus på den intressanta platsen och dess föremål. Jag behövde inte bild och videor i det läget. Det skulle jag snarare vilja ha inför eller som uppföljning efter ett museibesök. Sammanfattningsvis, tror jag att mycket har hänt på de få år som gått. Nu finns det 3d-varianter till det mesta och applikationer i överflöd. Jag antar att mycket redan har hänt på den här fronten.

Kapitel 11: Exploring the Challenges and Opportunities of M-learning Within an International Distance Education Programme

Jordaan och Gregson beskriver ett projekt där man använder mobiler i distansundervisning i södra Afrika. På det hela taget tycker jag inte att det framkommer så mycket speciellt i den här artikeln jämfört med de andra jag hittills läst. Under tiden projektet bedrevs har de tekniska förutsättningarna förbättras och kostnader för mobiler, sms osv har sjunkit (s 243). Eftersom många av de distansstuderande inte hade lätt tillgång till internet, användes cd-rom som en källa till material i stället för att ha allt online (s 221). Med utgångspunkt i Naismith et al nämns några lärteorier: Bland annat ska de studerande själva vara aktiva i att skapa ny kunskap, det är inte bara kunskapsöverföring. Det är också viktigt att lär sig i ett verkligt sammanhang och det sker i  samarbete med andra (s 224).

I den utvärdering som gjordes 2006 inför projektet, var svarsfrekvensen väldigt låg. Hälften av deltagarna i en kurs svarade, och antagligen var det de som redan hade bra tillgång till  nätet, vilket också kommenteras av forskarna (s 229). De flesta hade tillgång till datorer på arbetsplatsen. Det här var en av anledningarna till att man ville driva ett projekt med mobiler, att tillgängligheten skulle öka.

De kommentarer från projektdeltagarna som citeras i artikeln på sidorna 234 - 235 är mycket intressanta och visar på att mycket av idéer och utveckling faktiskt kommer nedifrån, från de behov som finns på plats. Det är inte alltid forskare och de tekniska utvecklarna som alltid ser behoven.

När det gäller praktiska problem i det här projektet, innefattade det bland annat stöld, brist på el och problem med täckning (s 237), problem som möjligen inte är lika aktuella i utvecklade länder. Forskarna kommer fram till att mobilt lärande ska vara ett komplement och att ett sådant här projekt likväl skulle kunna användes och få genomslag globalt (s 244 - 245). Jag gillar den tankegången, att det som utvecklats för att fungera i utvecklingsländer faktiskt är något som skulle passa även oss riktigt bra trots att vi kanske inte hade de behoven från början.

Kapitel 10: MobilED - Mobile Tools and Services Platform for Formal and Informal Learning

Det var intressant att läsa om det här projektet med mobiler i undervisningen i utvecklingsländer, framför allt Sydafrika. Billiga mobiler användes i kombination med SMS och en möjlighet att få information från Wikipedia uppläst genom ett system med en server (s 202). Det betonas att mobile learning här har en annan aspekt, att mobilen som teknik är viktig men att betoningen är på att det är den som lär sig som är mobil, och att lärandet är i fokus i utvecklingsländer (s 196). Tillgången till datorer är begränsad, förutsättningarna är helt andra än i de utvecklade länderna. Pedagogik diskuteras och Statham och Torrell framför att man först på senare tid börjat använda datorer som "ett verktyg för kommunikation, samarbete och problemlösning" (citeras av Ford och Leinonen s 198). I det här projektet lyckas man med det här trots att enkla mobiler användes. Det hela bygger på en muntlig tradition och gemenskap som samhället genomsyras av. Deltagarna delade på telefoner och samarbetade. Målet var också att dela kunskap och att skapa kunskap tillsammans, att deltagarna bidrar. Det var möjligt att skicka muntlig information till wikin och på så sätt bidra till ökad kunskap. Det var också möjligt att använda lokala språk, inte bara engelska (s 198 - 199, 202). Jag tycker projektet imponerar i sin enkelhet men med stora dimensioner.

I den här artikeln nämns genusperspektiv, och det intressanta var att pojkar var mer aktiva när det gällde att använda mobiler i gruppen välbärgade barn. I gruppen barn med fattig bakgrund användes mobilerna lika mycket oavsett kön (s 204, 207). Den senare gruppen hade sitt modersmål som arbetsspråk men använde engelska då de gjorde en podcast  (s 207). I ett av delprojektet fick också barn med olika bakgrund samarbeta och överlag fungerade det bra så långt projektet kommit (s 207).

Det förekommer också en diskussion om hur mobiler uppfattas i klassrummet och att man måste ändra synen på dem (s 211). Ett förslag som framförs är att man inte ska sätta upp regler för användningen, utan att man i stället ska ha ett värdering/värde-system, med individuellt ansvar för att få en bra användning av mobiler i undervisningen (s 212). Det gers också exempel på hur man kan implementera t ex mobiler i undervisningen i tre faser. Ford citeras och hävdar att man måste nå till att mobiler ses som bara ett av alla hjälpmedel för lärare (s 212). Där jag jobbar har vi nog också en förbjudande attityd överlag, men det är fler och fler som ändå ser den teoretiska möjligheten att använda mobiler i lärandet, även om få eller ingen har börjat. re

Artikelförfattarna ser ytterligare dimensioner av det här projektet, att ett sånt här system med mobiler och ljudwiki kan användas för att sprida och dela med sig information i hela samhället (s 212).

Som helhet tycker jag att det här verkar vara en otroligt intressant projekt, att man lyckas utnyttja tekniken på ett så lyckat pedagogiskt sätt. Jag vet också att västvärlden har häpnat över hur man t ex i delar av Afrika har använt mobiler på ett helt nytt sätt, för att klara betalningar och överföring av pengar, i delar av landsbygden där infrastrukturen inte är uppbyggd för övrigt. Det visar på att behoven verkligen kan styra hur tekniken utnyttjas och att det finns alla möjligheter, det gäller bara att komma på dem. Det är alltså inte alltid utvecklarna av tekniken kan förutsäga den slutliga användningen.

Det jag funderar på är varför man inte skulle kunna göra något liknande, i alla fall med att utnyttja SMS och MMS mer. Nu finns det många abonnemang där man skickar gratis till dem som har samma operatör, så i praktiken så kanske många elever redan nu kan kommunicera mer eller mindre gratis med varandra med hjälp av mobiler.