Några sammanfattande tankar

Min vardagliga erfarenhet är nog att många elever har så fullt upp med sitt liv, att fixa det nödvändigaste vad gäller studier att de gärna överlåter till läraren att leda och hålla i det mesta. Trots att det är ett av de övergripande målen i läroplanen att eleverna ska vara med och planera och utvärdera undervisningen, att arbetssätten ska varieras och ny teknik utnyttjas, så sker mycket fortfarande på ett traditionellt sätt. Många elever känner igen sig och tycker det är skönt att slippa ta för mycket ansvar. Mobilt lärande kräver visserligen lärarstyrning till stor del, speciellt tror jag det gäller yngre elever, men det kräver också en hel del eget ansvar för att bli lyckat. Om man kopplar mobilt lärande, liksom annat lärande, till tydliga kortsiktiga och långsiktiga mål, skulle motivationen kanske öka.

I en artikel beskrevs hur studenternas motivation ökade om deras arbete betygsattes. Det leder i sig till en paradox, att friheten med mobilt lärande på något sätt styrs av yttre fasta krav. Det har inte riktigt med formellt och informellt lärande att göra, anser jag, utan mer med människan i stort, vad som driver en människa framåt och den allmänna utvecklingen i samhället i stort.

Jag tror att pedagogiska förändringar tar tid, för både lärare och elever. Det är oerhört viktigt att lärarna är insatta i de nya möjligheterna så att de kan leda eleverna rätt utifrån sin pedagogiska kunskap och erfarenhet. Många elever har fortfarande begränsade kunskaper om nya digitala medier, de kanske har full koll på t ex Facebook och online-spel, men har därutöver mycket att lära.

Om eleverna får ett mobilt lärande arbetssätt med sig från början i skolgången, blir det ett naturligt inslag i lärandet. Eleverna kan ha sitt utrymme i lärplattformen eller sin blogg att ladda upp sitt "skapande och lärande" till om man vill hålla isär lärande och privat socialt liv, något som jag i nuläget förordar. Jag är medveten om att gränserna däremellan håller på att lösas upp, men jag tror att man kan utnyttja Web 2.0 utan att inkräkta på den personliga integriteten.

När det gäller andra möjligheter med mobilt lärande i stort, så tilltalas jag av den globala aspekten, att man lättare kan få kontakt med varandra över lands- och kulturgränserna och att lärande tack vara mobiler också faktiskt kan underlättas i utvecklingsländer. Det kräver mindre investeringar och ökar kontaktmöjligheter jämfört med fasta datorer.

Förhoppningsvis kan mobiler bidra till ett gemensamt globalt lärande där frågor om plats- och tid blir oväsentliga ur en aspekt, men att mobiler samtidigt bidrar till att öka kontakten mellan folk och platser, att den interkulturella förståelsen stärks. På så sätt skulle ett mobilt lärande i klassrummet faktiskt kunna vara en faktor i ett större globalt gemensamt platsoberoende lärande.

Will mobile learning change language learning?

Kukulska-Hulme

ReCALL, 21(2), pp 157 - 165

Jag inser att jag kanske borde ha tänkt mer på att läsa artiklarna i rätt tidsordning, men det har jag inte gjort. Här är återigen en artikel av Kukulska-Hulme publicerad 2009. Frågan i titeln besvaras egentligen inte, men det är underförstått att svaret är ja. Frågan skulle kanske ha haft ett "How" i början...

Hon kommer fram till att mobilt lärande skulle kunna utgöra ett hot för lärare, eftersom det innebär ett skifte från lärare till elev, och att lärandet inte längre kanske får ett centrum i klassrummet (s 164). "... teachers and learners must try to work together to understand how portable, wireless devices technologies may best be used for learning" (s 161). Det är där den pedagogiska utmaningen uppstår, att fundera över hur och när mobilt lärande ska användas, och vad som är mest lämpligt att lära sig i ett klassrum (s 164). Hon påpekar också att mobilt lärande hela tiden förändras, att det är något man måste vara medveten om. Även om lärandet är mer "learner-based" så finns dock fortfarande behovet av en lärare som styr: "...most learners will struggle without a teacher's direction and guidance" (s 162).

En intressant fråga som tas upp är frågan om teknik och pedagogik. Tekniken ska inte styra men samtidigt menar Kukulska-Hulme och citerar Beetham och Sharpe att man kan se på teknik ur en kulturell och social aspekt: ""it "cannot but influence the ways in which people learn, and therefore what makes for effective learning and effective pedagogy" "(s 158).  Vad jag förstår är tekniken nu en så pass integrerad del i vår vardag att det inte går att bortse från den.

Olika aspekter av termen "mobile learning" diskuteras. Det mesta känner jag igen men jag tycker i alla fall att det är intressant. Syftar "det mobila" på tekniken, den studerandes rörlighet, innehållets rörlighet, eller det tids- och gränslösa som Traxler tar upp (citerad s 159)? Det förutspås att man i framtiden inte kommer att behöva mobila enheter, tekniken kommer att finnas överallt omkring oss (s 159).

Även om tekniken inte ska styra, är det ändå den som begränsar förutsättningarna för vad som är möjligt. En del har flera enheter och växlar mellan mobila och fasta (s 159). Mobile learning är ibland liktydigt med mobile gaming, och ett exempel som nämns är att utnyttja GPS-funktioner (s 159 - 160). Mobilt lärande kan användas i klassrummet såväl som utanför och bidrar till ett skifte mellan formellt och informellt lärande men Kukulska-Hulme ifrågasätter om lärandet helt kan lämna klassrummet ( s 160 - 161).

Som helhet uppfattar jag denna artikel som att utvecklingen är oundviklig, att lärandet kommer att bli mer och mer mobilt och att läraren fortfarande behövs men att det blir nödvändigt att samarbeta mer med eleven för att hitta och utnyttja de nya möjligheterna med mobilt lärande.

Mobile Learning as "Microlearning": Conceptual Considerations towards Enhancements of Didactic Thinking

Hug

International Journal of Mobile and Blended Learning 2010, Volume 2, issue 4

Här var en svårläst artikel som bara rekommenderas om man vill testa om man kan följa med i resonemangen. Rubriken håller inte alls enligt mig. Mobilt lärande nämns nästan inte alls, däremot är det en omständlig rörig genomgång av "microlearning". Jag drar återigen en mycket oseriös slutsats att författarens tyskspråkiga bakgrund påverkar sättet att skriva. Jag är van att läsa på engelska men här var det inte lätt. Det hade nog kanske varit svårt på svenska också, men det är så otydligt resonemang. Nog om det, eller går det att släppa...?

Artikelförfattare skriver i sitt abstract att artikeln handlar om "microlearning as a cross-over concept", något som skulle passa även på mobilt lärande. Han går igenom begreppen micro, meso och macro-learning i olika sammanhang, där micro t ex kan vara ord och fraser i språkinlärning, meso situationer och macro sociokulturella faktorer (s 49). Det ges flera exempel inom olika sammanhang men i det stora hela är mikro det lilla, småskaliga. Här hävdar Hug att det är just det småskaliga i microlärandet som passar mobilt lärande - innehållet, tiden, skärmstorlek osv (s 50). Jag har lite svårt att greppa hans resonemang.

Sen kommer han in på didaktiska aspekter av microlearning och även där är det rörigt för mig. Hans exempel på modeller (s 53) säger mig inte mycket. En mening kanske kan vara värt att citera: "...microlearning works as a cross-over concept in terms of special moments or episodes of learning while dealing with specific tasks or content, and engaging in small but conscious steps" (s 53).  

På slutet får Tug med några kommentarer om riskerna med att ny teknik hamnar mer hos administratörer än i didaktisk inriktade sammanhang  (s 55). Han får inte med någon sammanfattning av artikeln. Jag lägger märke till att en stor majoritet av de artiklar osv han har med i sina referenslitteratur är tyskspråkiga eller med tyskspråkig bakgrund. Jag gissar att forskning kring mobilt lärande och även microlearning pågår framgångsrikt även i andra språkområden i världen, att det kanske skulle ha funnits mer aktuell litteratur att referera till.

Jaha, efter all negativ kritik från mig, hoppas jag att ni förstår att jag inte rekommenderar den här artikeln. Jag tycker inte att jag hittar förslag på förbättringar i hur man ska tänka didaktiskt när det gäller mobilt lärande. Jag tycker också att hans perspektiv är oerhört snävt och att han inte kommer in på de kreativa delarna av mobilt lärande, där användaren är medskapare, utan bara ser till den studerande som en passiv mottagare och mobilen som en överförare av kunskapsmaterial, inte som ett verktyg till att dela med sig och skapa kunskap med andra.

Transforming Pedagogy Using Mobile Web 2.0

Cochrane, Bateman

International Journal of Mobile and Blended Learning 2009, Volume 1, issue 3

En lång men intressant artikel som gav en bra inblick i Mobile 2.0 och Web 2.0. Även om det fortfarande handlar om universitetsstuderande, i det här fallet designstuderande, tyckte jag det var givande. Jag tycker också att den känns aktuell trots att den är skriven 2009.

Uttrycket Web.20 myntades av O'Reilly 2005: "characterizing the emerging interactive, user-centred web based tools... (s 56). McLoughlin och Lee har också fört fram begreppet Pedagogy 2.0 för att beskriva nya möjligheter (s 56). 

I den här artikeln för fram Cochrane och Bateman en annan definition av Mobile learning: "...involves the use of wireless enabled mobile digital devices within and between pedagogically designed learning environments or contexts" och de för också fram betydelsen av "real world learning" (s 57). 

Det framgår att det finns en risk att mobiler används för att ta emot material i stället för att användas för att skapa och dela med sig av material, att utnyttjas för samarbete (s 57). Det betonas av bl a Corlett m fl (citerad s 58) hur viktigt det är med WiFi. Det förs också en diskussion om att det bästa är att utnyttja elevernas egna Smartphones när det blir allt vanligare, men att det i det här projektet användes lånemobiler som studenterna uppmanades se på som sin egna (s 58, 75). En social konstruktivistisk pedagogisk syn framhålls och jag funderar på hur den egentligen skiljer sig från en sociokulturell syn. Som jag ser på det, är den sociokulturella synen mer fokuserad på samarbete, på att kunskap genereras i ett socialt sammanhang och att just det sammanhanget har betydelse för lärandet. Det är både det lilla sammanhanget men också den allmänna kulturella miljön som påverkar. I så fall borde en trådlös mobil, som utgör en artefakt av samlad kunskap som ett verktyg för ny kunskap, vara ytterst lämplig ur ett sociokulturellt perspektiv. Det skulle också fungera bra med Vygotskys tro att man utvecklas med hjälp av andras kunskap, att man tar del av det andra kan för att själv kunna gå vidare. Det blir också ett tydligt hjälpmedel för att dokumentera och lära i olika miljöer och kulturer. Det kanske räcker så med den här utläggningen om jag ska kunna gå vidare till dagens kulturella utbud i form av påskägg...

Tankar kring att skapa kunskap och om "authentic learning" nämns (s 58- 59). Laurillard citeras om M-lärandets alla fördelar och det jag fastnar för är att studenter, i allt mobilt skapande, "they cannot be left unguided and unsupported" (s 59). Det känns som att det återkommer i den här artikeln, vikten av att läraren får tid och utbildning för att klara en övergång till ett m-lärande, att läraren fortfarande måste vara i fokus. Det kanske inte handlar om det direkta mötet, men det visar sig att studenterna efterfrågar feedback på sina bloggar, att det är en mycket viktig aspekt i lärandet ( s 59, 66, 68). Det intressanta i projektet är att det var återkommande möten varje vecka, fysiska möten, och att projektet hela tiden utvärderades. Studenterna hade också krav på sig att skriva varje dag i sina bloggar, så det var rätt styrt så (s 67). Det framkom att det vore bra att styra upp projektet mer, att t ex hålla sig till färre online-aktiviteter, t ex bara en blogg (s 75). En fördel med bloggar var att det underlättade för bl a dyslektiker att dokumentera sina studier. De kunde lägga upp ljudkommentarer eller filma sig själva när de reflekterade (Podcast/Vodcast) (s 73). Det tas också upp vikten av att lärarna också bloggar och t ex delar med sig av erfarenheter från konferenser (s 74).

Som helhet tycker jag det här visar på att lyckade projekt, att ändra ett helt sätt att undervisa på, tar tid och kräver support för lärarna. Det handlar inte om ett par månader utan är en process som tar år. Det är också mycket viktigt att tekniken fungerar, i det här fallet var fokus på tillgång till trådlösa nätverk överallt. Det betonas också att pedagogiken är det viktiga och att man ska försöka begränsa omfattningen för att ge mer tid till en sak och få mer struktur. Det är också mycket viktigt att studenterna får feedback, att tid ges för det.

Utifrån det här kan man dra mycket lärdomar, tycker jag, när det gäller att planera förändringar. Jag tycker mig märka att tekniken kommer eller snarare finns det där men att lärarpersonalen får mycket lite fortbildning. Jag har också lyckats märka ett ointresse från chefer för mitt intresse för och min aktivitet i den här kursen. Det tycker jag också är anmärkningsvärt. Min slutsats av det blir att det är upp till den enskilde lärarens intresse om någon utveckling sker... Vi ska snart få ett 1till1-koncept med datorer till alla elever. Det blir kul att se hur det kommer att "sjösättas".

Mobile 2.0: crossing the border into formal learning

(Open research online) Web 2.0-Based E-Learning: Applying Social Informatics for Tertiary Teaching, 2011, pp 192 - 208

Pettit, Kukulska-Hulme

Det här var en lättläst och givande artikel ur en nyutkommen bok. Det handlade mest om hur lärare på universitet och högskolor såg på Web 2.0 och Mobile 2.0 men ett allmänt resonemang fördes också. Det största problemet med Mobile 2.0 är att det är användarstyrt och traditionellt är undervisning lärarstyrt, vilket gör användningen av Mobile 2.0 till något av en paradox. Det är en fråga både för lärare och studenter att förhålla sig till. Studenter kan uppleva att det inkräktar på den personliga sfären (s 192 - 193, 205).

Kukulska-Hulme och Pettit hävdar att lösningen kan ligga i blandningen av det formella och det personliga, en blandning som alla intervjuade i artikel ger exempel på (s 193).

Den pedagogiska utmaningen ligger i att dra nytta av att studenter kan skapa kunskap och dela med sig med hjälp av sin egen mobil. Olika exempel som ges är att dela med sig av foton, skriva bloggar, använda Facebook och skicka SMS (s 193 - 194). SMS lyfts fram som en "äldre" funktion som man inte ska underskatta (s 194). Överlag så är fokus på utnyttjandet av tekniken, inte på tekniken i sig (s194).

Något som också är viktigt att komma ihåg är att alla inte har tillgång till moderna enheter eller till internetuppkoppling/wifi. Mobiler lyfts dock fram som ett mycket bättre alternativ än bärbara datorer, speciellt när det handlar om utvecklingsländer (s 195).

Jacobs och Polson citeras när de hävdar att man måste lägga större vikt vid det interaktiva, den sociala faktorn, än på underhållningsaspekten. Det är också viktigt att studenterna känner äganderätt till det de skapat eller lagt upp (s 196).

Olika uppgifter om utbredningen av Web 2.0 framkommer också och det diskuteras att det kan bero på att många undersökningar kommer från USA (Kennedy et al citerad, s 196).

För en del av de intervjuade utgjorde den bärbara enheten medlet för den sociala kontakten men också ett intresse i sig (s 198). Det visar sig också att folk ofta köpte egna mobiler t ex, eller hade både privata mobiler och jobbmobiler (s 198).

Här kommer jag verkligen in med en kommentar. Det retar mig väldigt, att lärare förväntas driva utvecklingen och hänga med. Visserligen har jag en bärbar jobbdator, men jag tror fortfarande att majoriteten av Sveriges lärare inte har ens en egen stationär dator på jobbet. Dessutom märker jag hur beroende jag är av en fungerande modern mobil med bra prestanda i det här projektet. Det är högst förvånande att jag som lärare inte har en jobbmobil. Allt hänger alltså på vilken privat mobil jag har. Det är nästan av princip som jag valt att inte köpa en modernare telefon än vad jag har för det här projektet. Jag ser det dels som en kostnadsfråga. Ska jag lägga ut tusenlappar på ett skolprojekt? Sen ser jag också en annan intressant aspekt, att man faktiskt måste utgå från verkligheten, de tekniska förutsättningar som finns. Jag har även flera elever som inte har moderna mobiler eller fri surf t ex.

Det är alltså en lärares vardag, att man ska ta till sig och utveckla ett mobilt lärande med en privat mobil... Inte bra, tycker jag, men jag kör alltså på med min snart 2 år gamla SE w995. Jag utnyttjar den till fullo, har t ex lyckats lägga upp foton på en Blogg direkt från mobilen men med rätt mycket krångel.

Man missar också alla appar som finns så den här telefonen duger sannerligen inte i längden. Den tar väldigt bra foton i alla fall och skärpan på den lilla skärmen är fin...

On we go: Det står också att det kan vara viktigt att en ledare som kan förklara för att dra full nytta av web 2.0 (s 199). Alla elever har inte full koll. Det upplever jag starkt i mitt arbete, att många har bra koll på Facebook och lite online spel men det är allt. De verkar också rätt nöjda med det...

För framtiden påvisas en del som redan är på gång, att allt fler webbsidor anpassas till mobiler och att allt fler appar kommer. För- och nackdelar med webbaserade aktiviteter och appar diskuteras inte. Man tror att de sociala aspekterna kommer att bli allt viktigare. Användningen av "clouds" som t ex Google Docs kommer att öka. Det  kommer att bli mer chip osv som kommer att utplaceras runt omkring oss, för att ge oss info när vi går förbi (s 203 - 204). En superintressant fråga ställs i relation till alla nya lärmöjligheter, om vi verkligen vill lära oss hela tiden (Lee, Chan citerad s 204)?

Till sist påpekas att det är viktigt att ta reda på studenternas kunskap när det gäller IKT osv. Dels så skiljer det sig t o m inom grupper och dels så skiljer det sig under tid. Utvecklingen går snabbt (s 204).

Som helhet var det en bra artikel att läsa även om fokus inte låg så mycket på studenter. Det här var också ännu ett exempel på att mycket forskning är mer inriktat på äldre studenter eller i det här fallet, akademiker. Det borde väl ha kommit en hel del forskning även när det gäller yngre barn och lärande, speciellt med iPads och entillen-datorsatsningar. Jag har i alla fall inte hittat det nu men jag sökte mest på mobilt lärande och språk.

Som nämndes känns det som om det är mycket upp till oss pedagoger att utnyttja tekniken och leda studenterna i gränslandet, men att det allra bästa vore om man gemensamt kunde skapa ny teknik från ett pedagogiskt perspektiv - att ställa sig frågan vad man skulle vilja kunna göra och sen beställa det! Nu gör vi till stor del det omvända, utgår från elevernas privata sociala plattformar. Ibland undrar jag om de inte ska få förbli privata. I min kommun har ett policybeslut kommit, att lärare inte ska ha elever som vänner på Facebook. Däremot är det ok att ha en lärarprofil och vara med i klassgrupper. Jag är lite tvivlande till sekretess när det gäller känslig information, eftersom jag har erfarenhet av att Facebooks inte alltid är så säkert. Ibland har all information varit öppen för alla och det utsätts också för hackningsförsök. Jag tror faktiskt mer på onlinekontakt på en lärplattform, där säkerhetskraven är betydligt högre. Det här gäller alltså studier och studieresultat t ex, som jag inte tycker hör hemma på Fb. Det är också svårt att dra gränsen. Där finns också ett gränsland, inte bara för lärandet, utan för de sociala nätverken som en lärplattform.

E-Professional Development and Rural Teachers: Finding the Blend

Kitchenham

International Journal of Mobile and Blended Learning 2009, Volume 1, issue 3

Jag blev allt eftersom jag läste lite förvånad över upplägget. Det hela gick ut på en enkät om hur skolledare och lärare såg på fortbildning i mer glesbebodda områden. Jag hade nog trott att det skulle handla om verklig fortbildning ur ett e-lärandeperspektiv och inte om hur folk trodde att de skulle vilja ha det. Ett flertal modeller och argument framfördes i artikeln, men i princip så kom de fram till att "blended learning" var det bästa. Det definieras som en lärprocess där man använder en blandning av internetbaserade och klassrumsbaserade tekniker (s 71). Det framhålls att det är viktigt att ta reda på vad deltagarna kan från början för att anpassa utbildningen (s 77) och att det också är mycket viktigt att ha inslag av samarbete och både teoretiska och praktiska inslag (s 74, 75). Vidare påpekas vikten av att ha en verklighetsanknytning (s 74) och vikten av feedback både från lärare och emellan deltagarna (s 76). Det senare bidrar också till att deltagarna känner sig mer delaktiga. Att tid är en avgörande aspekt vid fortbildning framkommer också, nämligen att man får tid att reflektera och kanske prova saker om det är en e-learning variant utsträckt över en längre period. Det blir stor skillnad mot endagarsutbildningar. En längre period i tid bidrar till fortbildningens kvalité (s 79, 82).

Som helhet känns det kanske inte så intressant, det som framkommer i den här artikeln. Det förvånar mig att man kan få ihop en akademisk artikel baserad på en enkät, i stället för att genomföra och utvärdera en liknande verklig utbildningsinsats. Jag tycker att de drar alltför långdragna slutsatser utifrån enkäten, det är inte alltid verkligheten motsvarar det folk tror.

Diskussion och feedback betonas i alla fall. Det tycker jag man kan knyta an till viktiga faktorer i lärandet, att det är viktigt att bli sedd och få respons på det man gör, att det också stärker känslan av att man är med och skapar kunskap, man är inte bara mottagare utan en verklig aktiv deltagare.

Annars kan jag inte direkt koppla till min egen verksamhet som lärare, inte direkt i alla fall. Däremot finns det en hel del kopplingar till mina studier nu. Jag efterlyser mer diskussioner och här kanske lärarna måste vara mer styrande. Det känns lite flytande nu, att försöka föra diskussioner på en massa olika bloggar. Jag funderar också på att man skulle kunna utnyttja det som delvis beskrivs i artikeln, att man jobbar mer i par. Det vore i alla fall bra att bilda lite mindre diskussionsgrupper. Jag är medveten om att vilka som är med i gruppen påverkar gruppens arbete, men man vinner mycket på interaktivitet och diskussion, något som kan utebli om det är alltför många som ska försöka utbyta tankar. Det är en viktig faktor i lärandet, att man känner delaktighet och är med och skapar nya tankar i samspel med andra.

EMERGING TECHNOLOGIES Going to the MALL: Mobile Assisted Language Learning

Language Learning and Technology 2006, Volume 10, Number 1

Chinnery

Den här artikeln har några år på nacken men jag valde att läsa den med flit, för att få en känsla för om synen har ändrats. Det ges exempel på olika användningsområden för t ex mobiler, PDAs och iPods men mycket känns igen. Den absolut största skillnaden, bedömer jag, är att tekniken har gått framåt, med allt bättre processorer, grafik och skärmstorlek, medan jag bedömer att det pedagogiska utnyttjandet av mobilt lärande inte har gått lika fort.

Uppkopplingsmöjligheter nämns som ett problem (s 13), vilket jag fortfarande tycker att det är. Det handlar inte så mycket om möjligheterna kanske, utan snarare om kostnaden. Vem ska stå för kostnaden? Jag hävdar att om man vill nå ett utbrett naturligt mobilt lärande, måste kostnadsfrågan för internetuppkoppling lösas. Lokalt på skolan eller kanske hemma finns det tillgång till wifi, men man måste ju kunna använda enheterna "on the move", när det passar i tid och rum för att utnyttja potentialen.

Olika forskare citeras i artikeln som alla hävdar att det är pedagogiken som är det viktiga, eleven och inte tekniken (s 9). Det är något som även senare har varit i fokus, lärandet i centrum, inte de tekniska förutsättningarna.

Det känns som om lärare måste få en chans att se möjligheterna, och få tid till att pröva sig fram. Allt nytt tar tid och jag tror att lärare i dagens skola är mycket upptagna med det de absolut måste göra. Många orkar inte ta till sig nya arbetssätt eller pröva nya metoder, av rädsla för tidsåtgången. Annars kan man tycka att lärare som sysslar med kunskapsspridning, själva borde vara öppna för att lära sig. Jag tror att de är det trots allt, men att de saknar tid och ork. Därför tror jag att utvecklingen till stor del måste drivas uppifrån eller att tid avsetts för att lärare ska kunna fortbilda sig och få tid att själva testa sig fram.

För framtiden ser jag att nätuppkoppling är gratis och allmänt tillgänglig, att lärare och elever har lätt ihopvikbara läsplattor kombinerad mobil där även ett tangentbord ingår. Vi surfar och diskuterar med videosamtal samt samarbetar i realtid. Kontakt sker världen över. Lokalen tror jag dock kan vara av fortsatt betydelse. Jag har en stark tro på det direkta mötet, som jag tvivlar kommer att ersättas fullt ut av virtuella kontakter. Människan är en social varelse, och jag hoppas och tror att vi även i framtiden kommer att vilja njuta av varandras sällskap i verkligheten. Jag tror på gruppens betydelse i lärandet, att en bra gruppgemenskap, social glädje och trygghet, ger förutsättningar för ett interaktivt och mobilt lärande med människan i centrum.

Mobile Learning, Digital Literacies, Information Habitus and At-Risk Social Groups

Margit Böck

International Journal of Mobile and Blended Learning 2010, Volume 2, issue 3

Det var med förväntan jag började läsa den här artikeln. Jag är intresserad av hur socioekonomiska förhållanden påverkar synen på lärande osv. Tyvärr var den här artikeln lite svår att förstå. Det kändes mer som en introduktion och sammanfattning än som att författaren kom fram till något nytt egentligen. Jag tycker också att språket var omständligt och svårförståeligt. Det skulle kunna bero på författarens gissningsvis österrikiska bakgrund men det är bara spekulationer...

Några saker som framkom finns det ändå att nämna. Bland annat så betonas det överlag att man måste fokusera på det pedagogiska och inte dras med i det tekniska när det gäller ny teknik. Det är också viktigt att anpassa lärmöjligheterna till folks förhållanden och erfarenheter, och även tänka in både lärar- och elevperspektivet (s 30, 31). Det tas upp att man trodde att TV:n skulle bidra till att folk i breda lager skulle lära sig mer, och nu har finns det en tro på mobilen, att den ska underlätta ett allmänt lärande (s 31). Det handlar om att utnyttja vardagen och den värld vi lever i som en utgångspunkt och att man ska se sig själv i rollen som "learner" och att man är en aktiv sökande studerande, inte en mottagare (s 31, 38 m fl ). Böck betonar att man är aktiv och söker information och medskapar är avgörande för ett mobilt lärande (s 39). Här tolkas också begreppet mobil som att man har förmåga att förändras (s 32). Det är mycket viktigt, som i allt lärande vill jag instämma, att man respekterar, erkänner och tror på en "learner" för att engagera personer från sociala riskgrupper i lärande: "...adressing them as people who are learners already and as knowledge makers"  (Böck citeras, s 32).

Det är också viktigt att väcka insikten om rollen som "learner", för att ökade medvetande om inlärning och i sin tur utveckla strategier för lärande och utvärdering (s 33).  Att få en uppmaning om lärande kan uppfattas som ett hot, att man tappar kontrollen över sitt liv, att man kanske inte duger (s 33).

Frågan ställs om man kan få "learners" att se sig själva som aktiva skapare av kunskap, att de får en förändrad syn på sig själva (s 34). Det verkar som om Böck här lägger sitt fokus, på självuppfattning, hur viktigt roller är både för sig själv och ur man uppfattas och bemöts av andra. Böck argumenterar vidare för mobilens betydelse, i att lärande kan ske både som "hidden learning" och som "invisible learning". Det första är att lärandet kan ske utan att andra märker det, det kan då passera som socialt ok i vissa miljöer där lärande inte har hög status, medan det andra är att lärandet inte ens är direkt medvetet av den som faktiskt lär sig (s 37).

Böck har sen en lång genomgång över vad "digital literacy" kan innebära. Som helhet uppfattar jag det som att det inte handlar om enbart text och att det innefattar många olika kommunikativa förmågor och att det även innefattar olika sociala kontext (s 34 - 35). För att lyckas med ett mobilt lärande så måste den som lär sig ta ansvar för sitt lärande (s 39).

När jag läser igenom min sammanfattning slås jag av hur mycket som återkommer i de olika artiklarna, men att det här verkligen var betoning på sociala faktorer och framför allt betydelsen av hur man ser sig själv, om man har accepterat rollen som en som lär sig. Det finns många paralleller till min vardag som lärare, och även min vardag som student. Det jag fastnar mest för här, är inte de mobila aspekterna av lärande, utan att det är grundläggande och så viktigt att man bemöts med respekt och förväntan och att man själv får en tilltro till sin egen förmåga.

Det märks också hur viktigt den socioekonomiska miljön är, hur man ser på lärande i det liv och de omständigheter man lever i. Böck tror att mobilen kan övervinna dessa hinder, men det framkommer ju också att mobilen är en mycket personlig sak. I någon tidigare artikel har det också nämnts att det i sig kan utgöra ett hinder, att man inte vill sammankoppla sin mobil med skolan, att det kan ge negativa kopplingar till sin egen privata nästan "kroppsdelsfungerande" ägodel i form av en mobil.

Jag tror att den inre motivationen är otroligt viktig och i vilken miljö man befinner sig i. Lärande sker visserligen också med yttre motivation mem blir förvånad över att friskolor överlag har bättre resultat, när det ändå, tror jag utan siffror, finns fler elever där med bra socioekonomisk bakgrund och med föräldrar som har en hög utbildningsbakgrund? Det handlar ju också om ett aktivt val, att man tar ansvar i det stora för sitt lärande och inte är en passiv mottagare.

Jag ser krassa förutsättningar när det gäller mobiler. Alla elever har inte mobiler med hög prestanda eller mobiler med bra abonnemang. Det påverkar möjligheterna att använda mobilen som ett lärverktyg. Därför tror jag att skolan måste erbjuda alla elever tekniska förutsättningar i form av läsplattor/bärbara datorer eller smartphones, men att man inte heller får glömma abonnemangen med möjligheter till surf som en viktig faktor.

Jag tror på mobilen som ett redskap i lärandet, men att det är många andra faktorer som måste fungera, för att ett lärande ska ske. Det är de didaktiska och pedagogiska förutsättningar som är viktiga, men också att skapa en tilltro och trygghet hos eleven oavsett social bakgrund.

Improving Cross-Cultural Awareness and Communication through Mobile Technologies

Botha, Vosloo, Kuner, van den Berg,

International Journal of Mobile and Blended Learning 2009, Volume 1, issue 2

Jag blir påmind om att vi ska kritiskt analysera när jag läser den här artikeln. Jag har mycket kritik som far genom huvudet nu när jag ska kommentera. Kritik kan vara positiv och negativ. Det positiva jag märker och som man kan dra nytta av i framtiden, är att projektet blev lyckat. Det gick ut på att två olika grupper av elever från Sydafrika respektive USA skulle beskriva sin vardag med hjälp av mobiltelefoner, lägga upp bilder, text och video osv på en blogg, och ta del av och kommentera varandras vardag. Som helhet är projektet intressant. Det jag tycker är misslyckat är det som ofta verkar det är äldre studerande som naturligt nog är mer självständiga. Studenterna från San Francisco var t ex media studenter. Det ter sig nästan självklart att de skulle lyckas bra med ett mobilt media projekt. De studerande i Sydafrika var, som det verkar, elever med bra ekonomisk bakgrund som redan var vana vid att använda mobiler i lärandet, då i klassrummet. Jag tycker utmaningen inte ter sig så stor, att lyckas med ett sånt här projekt och förutsäga utgången, med de förutsättningarna. Det har varit mycket mer intressant att läsa artiklar där t ex fattiga svarta elever har ett projekt med rika vita elever, vilket socialt utbyte och möjligheter till kulturell känslighet och respekt det i stället ger.

För mig verkar som sagt upplägget mycket bra men de valda grupperna av studenter bidrar inte till ett intressant resultat. Det diskuteras att man måste få förmåga att "discerning and respecting multiple perspectives, and grasping and following alternative norms" (Jenkins et al citerad s 42), att det ska vara en ny förmåga man behöver i dagens mediasamhälle, där kontakten mellan länder och kulturer underlättas av modern teknik (s 42).

I projektet hade de tydliga instruktioner och uppföljningar varje vecka. Det var alltså lärarstyrt, i jämförelse med den diskussion som fördes i artikel jag kommenterar ovan. Det som betonas i projektet är att man med mobilens direkta och omedelbara möjligheter till att lägga upp bilder på nätet, når en direkthet som kan anses vara "highly contextualised and relevant, appealing to youth expextations of immediate gratification (s 49).  Projektet lyckades med att deltagarna delade med sig av sin vardag, de skapade och delade med sig av ett innehåll. Förståelsen för varandras kultur och vardag ökade också (s 50).

Mina framtidstankar blir att möjligheterna är enorma, att utbyte mellan länder och elever underlättas enormt. Det hänger till viss del på möjligheterna att kunna gå ut på nätet, vilka abonnemang som finns t ex, men annars är det nog bara en fråga om att organisera och hitta samarbetspartner. Som språklärare är det givetvis fantastiskt att ta tag i. När det gäller liknande projekt i Europa, skulle Etwinning vara en bra utgångspunkt, EU:s plattform för skolprojekt. Det verkar dock vara att läraren fyller sin roll trots allt, i att organisera, planera och leda genomförandet, även om eleverna är de som skapar ett innehåll och delger det.

Charting unknown territory: models of participation in mobile language learning

Kukulska-Hulme, Int. J. Mobile Learning and Organisation, Vol. 4, No. 2, pp. 116 - 129

Artikeln är intressant för mig eftersom det är en av få artiklar jag har hittat som handlar om mobilt språklärande. Kukulska-Hulme verkar vara en forskare som delvis har inriktat sig på det här området eftersom jag har hittat flera artiklar av bl a henne.

Det tas upp att mobila och trådlös teknik borde passa just språkinlärning och även de möjligheter till kommunikation, nätverk som finns på nätet och att kunna dela med sig av material (s 117).

Kukulska-Hulme försöker hitta en modell för "mobile-assisted language learning that places emphasis on learner participation...". Vidare analyseras förhållandet mellan lärarstyrda aktiviteter och de aktiviteter som studenten tar initiativ till och hur övergången där emellan kan se ut, vilka aktiviteter det kan vara t ex. (s 117). 2005 kom Kukulska-Hulme och Traxler fram till att det inte fanns tillräckligt bra "språkverktyg" för att hänga med i hur språkstudenter använder nätet på olika sätt. "Accessing, capturing and sharing information on the move are now second nature to increasing numbers of learners" (s 119).

Artikelförfattare tar sen upp en modell för mobilt lärande som McFarlane et al (2007) förespråkar. Det är tre olika varianter, kortfattat är det antingen en lärarledd aktivitet eller en aktivitet som läraren tar initiativ till men som är rätt fri. Den tredje varianten är studerande som jobbar helt på eget initiativ (s 120). Kukulska-Hulme menar att det saknas interaktivitet mellan elever i den här modellenoch det finns ingen tanke på hur olika platser och människor påverkar lärandet. Hon tycker att man måste ta mer hänsyn till det rörliga i lärandet och att man inte kan ha ett så styrt lärarperspektiv (s 120).

Hon menar att det finns ett mellanläge, där en övergång sker mellan formellt och informellt lärande. "... the territory where learning opportunities may be offered but leave the learners with a degree of freedom... (s 120). Hon menar att trenden går mot mer informellt elevstyrt lärande (s 121).

Det här är intressant att fundera på nu när katederdebatten pågår i Sverige... Här verkar det finnas tendenser till att trenden slår tillbaka, att ett mer lärarstyrt lärande kan bidra till ökad måluppfyllelse. Jag kan inte gå in på det här, det skulle ta massor med plats och tid, men det är ändå en intressant reflektion, tycker jag.

En forskare som heter Laurillard citeras i artikeln när det gäller hur den mobila tekniken påverkar lärandet: "they change the nature of the physical relations between teachers, learners, and the objects of learning" (s 121).  Det här är tydligt i vår kurs t ex, att vi jobbar på och lär oss, fast vi aldrig träffas. Jag tycker också att vi befinner oss rätt långt ut i skala att vi tar egna initiativ, men att det visst är en lärarinitierad aktivitet från början. Twitter t ex, har jag fått igång tack vare kursen, men nu har jag upptäckt fördelarna och kommer att använda det för "min egen vinnings skull". Vi har väl inte nått till att vi skapar aktiviteter för varandra, men vi delger varandra tips om resurser på nätet, i likhet med det som beskrivs i artikeln (s 122).

Det här ser jag som den stora utmaningen, att få eleverna att ta helt egna initiativ i lärandet. Det ges olika exempel på projekt (s 122 - 125) Kukulska-Hulme skriver att de flesta artiklar i ämnet handlar om vuxna framgångsrika studerande men att det ändå borde kunna utgöra exempel på ett bra mobilt lärande. Hon påpekar också att många bra exempel aldrig när den akademiska världen (s 125). Det är intressant i sig, att det även här finns en "middle ground" i hur kunskap om nytt lärande dokumenteras.

Det mobila lärandet delas upp i tre olika delar, snarlika de som nämnts tidigare:

• specified activity model - här ses den studerande mer i fokus och även mer "mobil"
• proposed activity model - här kan aktiviteter föreslås även mellan studerande
• learner-driven activity model - här betonas interagerande mellan lärare och studerande, och mellan studerande, att initiativet kan komma från de studerande (s 125).

Kukulska-Hulme påpekar att det är väldigt personligt att lära sig ett språk och att ett mobilt lärande är väldigt lämpligt med tanke på den aspekten på så sätt att man kan hitta likasinnade osv för personlig kommunikation (s 126). Här tänker jag även på mobilen som en personlig ägodel, att den i sig utgör en del av den personliga sfären. Med hjälp av det personliga kan man hitta det som passar ens personlighet på nätet...

Kukulska-Hulme menar att utmaningen blir att elever och lärare tillsammans försöker hitta nya vägar (s 126). Det ställer också ökade krav på de studerandes förmåga att bedöma och utvärdera bra mobila lösningar för lärande, allt från färdigproducerat material till annat material, t ex onlinesidor och hur man skulle kunna få det två till en bra mix (s 127).

Som helhet tycker jag att artikeln var intressant att läsa, att den gav upphov till funderingar och även en del bra exempel på mobilprojekt i språkundervisning. Däremot ges inga direkta konkreta svar på hur man ska få de studerande att vara initiativtagare till lärandet men det betonas att det ändå underlättas genom ett mobilt lärande.

Jag tänker så klart på mina elever och vad man skulle kunna göra. Jag tror fortfarande att de är till stor del lärarberoende, inte bara när det gäller vad som ska eller skulle kunna göras, utan även när det gäller kunskap att utnyttja t ex mobilers och internets möjligheter till lärande.

Engaging Students with Mobile Technologies to Support Their Formal and Informal Learning
Ciussi, Rosner and Augier

International Journal of Mobile and Blended Learning 2009, Volume 1, issue 4

Den här artikeln är visserligen från 2009, vilket kan te sig gammalt, men den var ändå intressant. Den handlar om ett projekt med Ipods och språk, där franska universitetsstuderande skulle använda Ipod för att bli bättre på engelska, med fokus på affärsengelska. Eftersom jag själv är språklärare och har tänkt mig ett mobilprojekt med franskelever, läste jag artikeln med intresse. På det hela taget gav projektet inte så stort resultat, vilket ju är ett resultat i sig... De studerande använde helst Ipod-arna till nöje, eller till tydliga uppgifter. De fick inte heller betyg på den här kursen de tog, vilket också kan ha inverkat på aktiviteten.

Det resonemang som förs i artikeln kring formellt och informellt lärande är intressant och tankeväckande. Informellt lärande är helt fristående från lärarstyrning och bygger på ett personligt initiativ medan formellt lärande är lärarstyrt, vare sig det sker i klassrummet eller inte (s 86). Artikelförfattarna resonerar kring om mobila enheter kan bidra till att gapet mellan formellt och informellt lärande minskar men de når inte riktigt det resultatet i den här undersökningen. Det är de interaktiva möjligheterna samt det stora utbudet av resurser som skulle kunna bidra till ett livslångt lärande (s 86, 87).

Det tas också upp att ungdomar av idag inte är såna digitala infödingar som lärarna kan tro. Lärarna tycker själva att eleverna borde bli motiverade av att testa nya saker: "The think that their students will be motivated by the novelty, easy access and possibly the coolness of the mobile device... (s 88, 95). Det framkommer också att lärarna och studenterna har olika syn på vad som är roligt, något som faktiskt gäller överlag, att man tycker olika (s 95). En faktor var också att om det blev obligatoriskt försvann det roliga (s 95).

På det hela taget användes de mobila enheterna till t ex Facebook och bara till viss del till lärande. Det verkar som om en mobil enhet har en stor personlig betydelse som ägodel, att det blir en känslomässig koppling (s 92). Det kan bidra till att studenterna inte vill att studier ska inkränkta på deras fritid, på privata saker. I slutändan verkar det vara yttre motivation som gäller, att studenterna skulle ha jobbat mer med mobilt lärande om de hade blivit betygsatta (s 92).

Sammanfattningsvis, är mina elever mycket yngre men jag kan tänka mig att yttre och inre motivation, formellt och informellt lärande kan vara lika avgörande som det var i det här försöket.

Andra artiklar om mobilt lärande + kommentarer kring studier

Jag har nu börjat läsa och kommentera andra artiklar om moiblt lärande. Vad jag förstår var det ok att välja lite mer fritt eftersom en del artiklar kan verka lite ålderstigna, redan efter ett par år. Jag har fokuserat på det som jag tror skulle intressera mig och även försökt hitta artiklar som handlar om mobilt lärande och språk. Det var till viss del svårt att komma åt artiklar genom biblioteket, och en del forskare har skrivit flera artiklar inom ämnet.
För varje artikel är det svårt att sia om framtiden, men jag har försökt att kommentera, analysera och förutsäga så gott det går.
Det skulle vara roligt med lite mer interaktvitet mellan oss studenter. Det känns som om det personliga mötet också är viktigt i lärandet. Det är så klart svårt att få till det i en distanskurs, men det känns som om det ibland tenderar till att bli rätt mycket eget arbete och att vissa studerande är mer aktiva online än andra. Jag gillar diskussioner och tror att det ger mycket.

Ett liv utan internet?

Har delvis upplevt det på hemmaplan - ett liv utan internet. Det är ovant och konstigt. Nu har de hittat ett fel, en lös tråd någonstans så nu hoppas vi här hemma att det ska fungera. Det känns som om livet stannar av, går i någon halvfart när man inte kan uträtta det man är van vid. Lärandet har fungerat dåligt. Har delvis tappat inspiration då jag inte tycker att min mobil riktigt räcker till för mobilt lärande. Hoppas hitta kraft och ork nu att styra om min projektplan. Fick som väntat inte pengar från kommunen att genomföra en idé.

Självklart menar jag inte att livet stannat av bokstavligen! Men vardagen har definitivt påverkats, det har varit svårt att jobba hemifrån och att plugga när internet inte är tillgängligt.

Conclusion:

I sammanfattningen lyfts några väsentliga faktorer för ett lyckat mobilt lärande fram (s 279 - 281). Bland annat så passar det folk som bor avlägset eller pendlar mycket i eller till jobb och studier. Det är viktigt att få en fungerande infrastruktur. Det sägs också att man borde utveckla teknik som är anpassad för undervisning. Jag vet inte om jag tror att det är realistiskt. Inte heller det som sägs att utbildare ska lära sig att göra material som passar till t ex mobiler känns direkt lämpligt. Det krävs nog oerhörd teknisk kunskap för det. Däremot kan lärare och annan pedagogisk personal vara delaktiga i skapandet av lämpliga multimediaproduktioner för mobilt lärande, tycker jag. Jag som språklärare ser direkt vad jag tycker är bra och inte bra med t ex de nya webbaserade läromedel som är på gång. Även om jag lyckats lära mig lite Flash, så kan jag inte ändra själv, men jag vet i alla fall hur jag skulle vilja ha det. Där kommer min pedagogiska och didaktiska erfarenhet och kunskap in. I dagens samhälle finns det ju inte någon som kan allt.

Det jag håller med om är att vi lärare måste dela med oss av vår erfarenhet för att nå en bra utveckling inom mobilt lärande. Man måste komma ihåg att alla lär sig på olika sätt och att mobilt lärande inte är någon enda superlösning, utan en av flera komponenter som kan samverka i ett framgångsrikt lärande. Några ledord borde vara tillgänglighet, kommunikation, motivation och sist men absolut viktigast - kunskap.

Som helhet var det en intressant bok att läsa, men efter ett tag var det mycket som återkom och mycket som kändes lite gammalt, trots att bara några år har gått. Mitt intryck av mobilt lärande har definitivt stärkts och jag tänker redan på hur jag skulle kunna utveckla det i mitt jobb. En del av projekten tyckte jag inte verkade så avancerade men jag förstår att jag verkligen måste börja i det lilla och inte ha för hög målsättning när vi ska sätta igång med ett projekt. Det här är en distanskurs med mycket e- och m-learning så i kursen i sig tränar vi och lär oss, men det är trots allt en kort kurs och vi har inget stort finansierat forskningsprojekt framför oss.

Kapitel 13: Use of Mobile Technology for Teacher Training

Jag kan inte låta bli att tycka att det börjar bli lite tjatigt med artiklar om projekt med mobil teknik som inte riktigt fungerar och som sedan har utvecklats mycket på ett par år. I den här artikel beskriver man ett projekt där 6 lärarstuderande fick PDAs för att bl a kunna dokumentera sin praktik i en blogg. För att det skulle te sig mer naturligt med dessa mobila hjälpmedel, fick också 13 lärare PDAs. Ett intressant resultat var att få av lärarna verkade engagerade. I en undersökningen svarade bara 7 av 13 (s 272). Av de 13 var det 2 som inte alls hade provat tekniken överhuvudtaget och det var bara 2 som fortfarande använde den, men framför allt till mer personligt bruk (s 270).  De lärarstuderande hade inte alls skrivit den blogg som det var tänkt. De tyckte att det var för personligt, att de inte hade tid och att de redan hade en bra dialog med sin handledare (s 273, 274). Ett av de tekniska problemen var att PDAs tydligen tappar all information om batteriet tar slut (s 273). Det borde väl sannerligen vara ett passerat problem!?

En lite speciell användning av inspelningsfunktionen var att en lärare spelade in en elev som var otrevlig och sen spelade upp det för honom/henne. Det fick elev att be om ursäkt (s 272). Jag undrar själv om man verkligen använda inspelningsfunktionen i det syftet, eller t ex filma elever för att utan deras vetskap dokumentera deras beteende. Det känns tvivelaktigt.

Den sociala kontexten förs fram som en viktig faktor och även de lokala tekniska förutsättningar med t ex wifi (s 274 - 275). Ibland verkar det också vara så att den naturliga kommunikation som man har öga mot öga räcker mycket väl. Både lärare och lärarstuderande befann sig på oftast på samma plats. Det här verkar vara ett rätt misslyckat projekt på så sätt att de inte uppnådde målsättningen med att de studerande bl a skulle blogga med hjälp av sin PDA, men det finns alltid slutsatser att dra. Det hade kanske varit mer naturligt om de lärarestuderande skulle ha haft än mer kontakt med sin handledare på lärarhögskolan.

Jag jämför med mig själv. Jag ska blogga, det åligger mig att göra det i den här kursen, men jag behöver inte reflektera över min faktiska prestation och erfarenheter från ett klassrum, utan lite personligt kommentera och fundera över andras projekt som beskrivs i boken Mobile Learning. Jag känner inte att jag utelämnar mig själv på något sätt.

Kapitel 12: Using Mobile Technologies for Multimedia Tours in a Traditional Museum Setting

Naismith och Smith presenterar ett projekt med Pocket pc som interaktiva guider i ett museum. Det jag direkt reagerar på är att de utvalda försökspersonerna redan är vana vid det här museet. Dessutom är var många redan insatta i ämnet (geologi), vilket kommenteras av författarna (s 261). Projektet verkar lyckat men det verkar också som om den mobila guiden mer eller mindre tog över intresset från själva muséet och dess föremål. Dessutom fanns det tekniska problem med utrustningen, om batteriet tog slut försvann de inlagda applikationerna, vilket verkar underligt (s 259).

En genomgång av olika varianter för att aktivera rätt guidedel till rätt föremål finner jag ointressant. Däremot var det intressant att en del av de yngre besökare försökte hitta information om alla möjliga föremål de fann intressanta, vilket dock inte lyckades eftersom informationen var begränsad till vissa föremål (s 260). Det här borde visa på att intresset verkligen finns och att man i förlängningen, med nya utökade lagringsmöjligheter, borde ge mer information om många fler föremål, att inte begränsa sig. Ett annat behov som fanns, var att ha hörlurar för att kunna uppfatta ljudet bättre (s 258). På det hela taget ansågs ändå försöket vara framgångsrikt. Ett intressant påpekande som man kunde överföra till att gälla även lärare, var att museipersonalen behövde utbildning och stöd för att kunna utveckla och hantera ett sådant här interaktivt guidesystem (s 262).

Ytterligare ett perspektiv, är att med audiovisuella guidemöjligheter, ökar tillgängligheten till information även för personer med olika funktionshinder. Guiden skulle även kunna läggas upp på nätet som en helt virtuell guide som skulle kunna användas antingen som introduktion, uppföljning eller som ett alternativ till ett besök på riktigt. Min egen erfarenhet är att audioguider fungerar väldigt bra. Jag har upplevt det som intressant och på ett museum fanns det också möjlighet att höra riktiga intervjuer med personer som befunnits sig där, dvs f d fångar på Alcatraz. Jag tycker nog att den kombinationen var riktigt bra, med bara ljud behöll jag fokus på den intressanta platsen och dess föremål. Jag behövde inte bild och videor i det läget. Det skulle jag snarare vilja ha inför eller som uppföljning efter ett museibesök. Sammanfattningsvis, tror jag att mycket har hänt på de få år som gått. Nu finns det 3d-varianter till det mesta och applikationer i överflöd. Jag antar att mycket redan har hänt på den här fronten.

Kapitel 11: Exploring the Challenges and Opportunities of M-learning Within an International Distance Education Programme

Jordaan och Gregson beskriver ett projekt där man använder mobiler i distansundervisning i södra Afrika. På det hela taget tycker jag inte att det framkommer så mycket speciellt i den här artikeln jämfört med de andra jag hittills läst. Under tiden projektet bedrevs har de tekniska förutsättningarna förbättras och kostnader för mobiler, sms osv har sjunkit (s 243). Eftersom många av de distansstuderande inte hade lätt tillgång till internet, användes cd-rom som en källa till material i stället för att ha allt online (s 221). Med utgångspunkt i Naismith et al nämns några lärteorier: Bland annat ska de studerande själva vara aktiva i att skapa ny kunskap, det är inte bara kunskapsöverföring. Det är också viktigt att lär sig i ett verkligt sammanhang och det sker i  samarbete med andra (s 224).

I den utvärdering som gjordes 2006 inför projektet, var svarsfrekvensen väldigt låg. Hälften av deltagarna i en kurs svarade, och antagligen var det de som redan hade bra tillgång till  nätet, vilket också kommenteras av forskarna (s 229). De flesta hade tillgång till datorer på arbetsplatsen. Det här var en av anledningarna till att man ville driva ett projekt med mobiler, att tillgängligheten skulle öka.

De kommentarer från projektdeltagarna som citeras i artikeln på sidorna 234 - 235 är mycket intressanta och visar på att mycket av idéer och utveckling faktiskt kommer nedifrån, från de behov som finns på plats. Det är inte alltid forskare och de tekniska utvecklarna som alltid ser behoven.

När det gäller praktiska problem i det här projektet, innefattade det bland annat stöld, brist på el och problem med täckning (s 237), problem som möjligen inte är lika aktuella i utvecklade länder. Forskarna kommer fram till att mobilt lärande ska vara ett komplement och att ett sådant här projekt likväl skulle kunna användes och få genomslag globalt (s 244 - 245). Jag gillar den tankegången, att det som utvecklats för att fungera i utvecklingsländer faktiskt är något som skulle passa även oss riktigt bra trots att vi kanske inte hade de behoven från början.

Kapitel 10: MobilED - Mobile Tools and Services Platform for Formal and Informal Learning

Det var intressant att läsa om det här projektet med mobiler i undervisningen i utvecklingsländer, framför allt Sydafrika. Billiga mobiler användes i kombination med SMS och en möjlighet att få information från Wikipedia uppläst genom ett system med en server (s 202). Det betonas att mobile learning här har en annan aspekt, att mobilen som teknik är viktig men att betoningen är på att det är den som lär sig som är mobil, och att lärandet är i fokus i utvecklingsländer (s 196). Tillgången till datorer är begränsad, förutsättningarna är helt andra än i de utvecklade länderna. Pedagogik diskuteras och Statham och Torrell framför att man först på senare tid börjat använda datorer som "ett verktyg för kommunikation, samarbete och problemlösning" (citeras av Ford och Leinonen s 198). I det här projektet lyckas man med det här trots att enkla mobiler användes. Det hela bygger på en muntlig tradition och gemenskap som samhället genomsyras av. Deltagarna delade på telefoner och samarbetade. Målet var också att dela kunskap och att skapa kunskap tillsammans, att deltagarna bidrar. Det var möjligt att skicka muntlig information till wikin och på så sätt bidra till ökad kunskap. Det var också möjligt att använda lokala språk, inte bara engelska (s 198 - 199, 202). Jag tycker projektet imponerar i sin enkelhet men med stora dimensioner.

I den här artikeln nämns genusperspektiv, och det intressanta var att pojkar var mer aktiva när det gällde att använda mobiler i gruppen välbärgade barn. I gruppen barn med fattig bakgrund användes mobilerna lika mycket oavsett kön (s 204, 207). Den senare gruppen hade sitt modersmål som arbetsspråk men använde engelska då de gjorde en podcast  (s 207). I ett av delprojektet fick också barn med olika bakgrund samarbeta och överlag fungerade det bra så långt projektet kommit (s 207).

Det förekommer också en diskussion om hur mobiler uppfattas i klassrummet och att man måste ändra synen på dem (s 211). Ett förslag som framförs är att man inte ska sätta upp regler för användningen, utan att man i stället ska ha ett värdering/värde-system, med individuellt ansvar för att få en bra användning av mobiler i undervisningen (s 212). Det gers också exempel på hur man kan implementera t ex mobiler i undervisningen i tre faser. Ford citeras och hävdar att man måste nå till att mobiler ses som bara ett av alla hjälpmedel för lärare (s 212). Där jag jobbar har vi nog också en förbjudande attityd överlag, men det är fler och fler som ändå ser den teoretiska möjligheten att använda mobiler i lärandet, även om få eller ingen har börjat. re

Artikelförfattarna ser ytterligare dimensioner av det här projektet, att ett sånt här system med mobiler och ljudwiki kan användas för att sprida och dela med sig information i hela samhället (s 212).

Som helhet tycker jag att det här verkar vara en otroligt intressant projekt, att man lyckas utnyttja tekniken på ett så lyckat pedagogiskt sätt. Jag vet också att västvärlden har häpnat över hur man t ex i delar av Afrika har använt mobiler på ett helt nytt sätt, för att klara betalningar och överföring av pengar, i delar av landsbygden där infrastrukturen inte är uppbyggd för övrigt. Det visar på att behoven verkligen kan styra hur tekniken utnyttjas och att det finns alla möjligheter, det gäller bara att komma på dem. Det är alltså inte alltid utvecklarna av tekniken kan förutsäga den slutliga användningen.

Det jag funderar på är varför man inte skulle kunna göra något liknande, i alla fall med att utnyttja SMS och MMS mer. Nu finns det många abonnemang där man skickar gratis till dem som har samma operatör, så i praktiken så kanske många elever redan nu kan kommunicera mer eller mindre gratis med varandra med hjälp av mobiler.

Kapitel 9: From E-learning to Mobile Learning: New Opportunities

Den här artikel var till stor del ointressant. Bland annat så påstås det att mobilt lärande skulle vara det enda sättet att lära sig på när man har tid över, till exempel vid resor (s 184). Jag tror inte att folk genom åren har "slösat bort" sin tid på tunnelbanor och liknande. Man får väl inte glömma bort att man faktiskt kan lära sig saker på mer traditionellt vis, t ex finns det behändiga böcker och anteckningsböcker som är fullt bärbara och inte kräver ström eller uppkoppling. De kanske inte räknas till deras definition av "didactic content" men det tycker jag att de borde göra.

De kombinerade mobilt lärande med faktiska möten. Deras teori var annars att ett mobilt lärande skulle uppfattas på ett annat sätt än att lära sig vid en dator. Det är lättare att lära sig och använda en mobil och  man kan använda när och var som helst (s 188 - 189). För övrigt var deras forskningsprojekt inte avslutat när artikel skrevs så man får egentligen inte reda på hur det gick förutom att det hela uppfattades som positivt, engagerande och roligt (s 193).

Kapitel 8: Design and Development of Multimedia Learning Objects for Mobile Phones

Bradley med flera visar hur de anpassade ett program för dator till en Nokia-telefon och hur studenter upplevde programmet. I artikel beskrivs vilka problem de stötte på och i rätt så stor detalj hur de löstes. Ett problem var bland annat att få ett lärprogram att fungera på en så liten skärm och att få navigeringen intuitiv. Något som tillförde mobilprogrammet en förbättring jämfört med dataversionen, var att de använde ljud i stället för text för att ge instruktioner och förklaringar (s 164).

Jag tycker det egentligen var konstigt att de utgick från en dataversion. Det borde ha varit lättare att börja direkt med en mobil som utgångspunkt och det program som krävdes för programmeringen - Flash Lite. Det var väldigt mycket om anpassning och olika versioner. Det kanske hade blivit olika versioner ändå, men i alla fall hade fokus nog varit ett helt annat från början. I och för sig så tror jag också att det mål de hade med projektet hade varit desamma om de hade planerat för ett databaserat lärprogram: "interactive, highly visible, engaging, and effective for the learner..." (s 159). Jag tror också att många av de problem de stötte på, säkert är lättare att lösa nu när mobiltillverkarna har börjat enas om lite färre varianter på plattformar. På den senaste tiden har t ex Android-appar ökat kraftigt. Jag funderar också på hur Iphone fungerar i ett lärsammanhang, eftersom man inte kan skicka filer och liknande direkt mellan telefonerna och att de inte klarar flash (det kanske är på gång att ändras?) Annars har jag förstått att många Iphone-användare är nöjda och att app-marknaden är stor.

Följande citat är intressant i sin enkelhet: "...all mobile navigation is linear" (Ulm 2005, citerad i Bradley). Det uppstår någon sorts standard som inte egentligen är uttalad för tydligen hade de missat de först i det här projektet (s 167), att använda mobilens vänster- och högertangenter. På liknande sätt upplevdes det som mer naturligt att skrolla uppifrån och ned (s 175).

Överlag var studenterna, det lilla urval som fick testa, nöjda. De gillade att man lätt kan öva någonting på en mobil som man ändå har med sig (s 178).

Jag kan inte de tekniska förutsättningar, men jag märker i alla fall när jag surfar med mobilen, att många webbsidor har en mobilversion. Däremot klarar inte min telefon Flash, så det är irriterande. Annars skulle jag gissa att många webbaserade lärprogram, nu skulle funka i de flesta moderna mobiler, och att man alltså inte borde behöva ladda ner dem, utan att man skulle kunna använda dem online.